ABSTRACT:
Aim: The purpose was to assess the efficacy of clinical intraoral photographs as a diagnostic method to estimate tooth wear (attrition, erosion and abrasion) in comparison with clinical registration.
Materials and methods: The study was performed on University of Odontology, Malmö. Thirty adult’s participants were randomly selected. Those patients were clinically examined regarding tooth wear (attrition, erosion and abrasion) and clinical photographs were taken at the same visit. After the clinical examination, one month later clinical photographs were assessed, without having knowledge of the clinical examination. Both examiners independently performed each clinical registration and each photographs assessment on each patient. Intra- and interobserver agreement was evaluated by Cohen’s Kappa- coefficient.
Results: The intraobserver agreement between assessments of photographs and clinical examination were moderate-to-good agreement, with P-values interval 0.039-0.046. Interobserver agreement was fair-to-excellent agreement, with P-values interval 0.031-0.047.
Conclusion: The study shows that clinical examination is the most reliable method and should be first choice in evaluation of several types and degree of tooth worn. But it doesn`t mean that clinical photographs should be excluded from evaluation of tooth wear, they can`t replace the clinical examination, but photographs can be used as a complement to the clinical examination.
Keywords: Tooth wear, attrition, erosion, abrasion, intraoral photographic, validity
SAMMANFATTNING
Syftet: Målet med studien var att utvädera kliniska intraorala foton som diagnostisk metod för att bedöma tandslitage (attrition, erosion och abrasion) och jämföra dessa bedömningar med kliniska registreringar.
Material och metod: Studien genomfördes på Tandvårdskolan i Malmö, där man slumpmässigt valde ut 30 vuxna patienter. Dessa patienter undersöktes med avseende på tandslitage (attrition, erosion och abrasion) och kliniska foton togs. En månad efter kliniska registreringen gjordes en bedömning av de kliniska fotona, utan att ha kännedom om resultatet av de kliniska registreringarna. Båda undersökarna har på samtliga patienter utfört klinisk registrering och fotobedömning oberoende av varandra. Intra- och interobservatör överensstämmelse uppskattades genom Cohen’s Kappa- koefficient.
Resultatet: Intraobservatör överensstämmelsen mellan bedömningar av foton och kliniska registreringar var måttligt-till-god med ett P-värde på 0,039-0,046. Inter-observatörs överensstämmelse var svag till mycket god med ett P-värde på 0,031-0047.
Konklusion: Kliniska undersökningenär den mest tillförlitliga metoden och bör vara förstahandsval vid bedömning av olika typer och grader av tandslitage. Det innebär inte att kliniska foton borde uteslutas vid värdering av tandslitage utan bara att de inte kan ersätta den kliniska undersökningen, men foton kan användas som komplement till den kliniska undersökningen