Gift för samhället?

En normativ studie av polygama äktenskaps rättfärdigande

Erik Lindgren

1

Abstract

The subject of this thesis is polygamy – marriages between more than two parties. It is a phenomenon that in the present day is most prevalent as polygyny, which denotes marriages between one man and two or more women. The thesis’ research question is Can polygamy be justified? Polygamy is justifiable, if its existence in a society is considered to be desirable. Two normative theories, both liberal, are used to answer this question, namely Rawls’ Justice as Fairness and the autonomy principle. The study applies a normative method and explores, with an argumentative character, whether a justification can be reached. Four arguments against such a justification are discussed, of which the argument that claims that polygamy is oppressive against women is considered to be the most convincing one. These arguments are primarily countered by three liberal standpoints: that the state should not make a hierarchy between its citizens’ life goals, that there should be respect for each and every citizen’s capability to formulate such goals and that the state – seen as a system of cooperation – should formulate terms for the cooperation that all citizens can accept. The latter arguments lead to the conclusion of the thesis that polygamy is justifiable.

Nyckelord: månggifte, polygami, polygyni, Rawls, autonomiprincipen, monogami, liberalism

Key words: polygamy, polygyny, Rawls, the autonomyprinciple, monogamy, iberalism

Antal ord:9941

Innehållsförteckning

1Introduktion

1.1Syfte

1.1.1Forskningsfråga

1.2Disposition

1.3Månggifte – olika begrepp

1.4Månggiftets utbredning idag

2Metodologi

2.1Normativ analys i egentlig mening

2.2Rättfärdigandet

2.3Litteratur

3Teori

3.1Val av teori

3.2Rawls rättvisa som skälighet

3.2.1Avslutande kommentarer angående rättvisa som skälighet

3.3Autonomiprincipen

3.4Värderingslogik, externt rättfärdigande och moraliskt subjekt

4Månggifte – Rawls och autonomiprincipen

4.1De moraliska förmågorna

4.2Det skäliga samarbetet, samhällskontraktet och det välordnade samhället

4.3Lika omtanke och respekt

4.4Någons frihet – en annans ofrihet?

5Månggifte – andra perspektiv och motargument

5.1Det kommunitära argumentet

5.2Det konservativa argumentet

5.3Barnargumentet

5.4Förtryckarargumentet

6Slutdiskussion

6.1Förslag till framtida forskning

7Referenser

1Introduktion

En av de mest fundamentala delarna av en människas liv är den person med vilken han eller hon väljer att leva. Detta torde innebära att valet av livspartner är ett val man dels reflekterar mycket över, dels vill ha så stora valmöjligheter som möjligt inför. Samtidigt som det förra antagandet troligen stämmer vill jag hävda att det senare inte gör det.

Visst kan vi, åtminstone i vår svenska kontext, välja fritt bland samhällets alla medborgare, män som kvinnor. Vi kan testa oss fram, söka partners genom olika kontaktsidor på internet och så vidare. Men är vi så obegränsade i vårt val som vi tror? Nej, skulle jag hävda. Omedvetet inför vi ett kriterium i vårt val av livspartner, ett kriterium som tas – men kanske inte borde tas – för givet: vi söker en partner. En. Singular. Detta är inget konstigt i sig. Filmer, familjer och fränder säger oss att det är så det ska vara, att det är så det endast kan vara. Att monogamin är något som är av naturen givet. Att ett plus ett inte bara är lika med två, utan också kärlek.

Uppsatsen ämnar problematisera detta synsätt. Hur kan vi se annorlunda på det?Kan månggifte anses ha en plats i samhället?

1.1Syfte

I denna uppsats utforskas företeelsen månggifte. Syftet är att undersöka huruvida det är möjligt att rättfärdiga polygama äktenskap. Utifrån ett liberalt perspektiv, i form av autonomiprincipen och Rawls teori om rättvisa som skälighet (se del 3), undersöks huruvida ett sådant rättfärdigande är möjligt. Hypotesen är att så är fallet. I syftet ingår även att bemöta de motargument som återfinns i den allmänna debatten kring frågan samt att på ett övertygande sätt argumentera mot motstridiga teoretiska perspektiv.

1.1.1Forskningsfråga

Utifrån syftet har följande frågeställning formulerats:

  • Kan månggifte rättfärdigas?

Vad som menas med rättfärdigande diskuteras djupare i del 2.3. För detta avsnitt räcker det med att konstatera att det som ska rättfärdigas är huruvida månggifte bör ha en plats i samhället.

1.2Disposition

Efter inledningen och syftesförklaringen ovan, ges nedan en kort bakgrundsbeskrivning till månggifte: (i) vad som menas med månggifte och (ii) dess globala utbredning idag. I följande metoddel introduceras valet av metod, en förklaring av vad rättfärdigande innebär samt det material som använts. Nästa del av uppsatsen behandlar den teori som används för att besvara frågeställningen. Val av teori motiveras och frågor såsom varifrån teorins värden kommer behandlas. Efter detta följer den första diskussionsdelen, i vilken det diskuteras hur teorin svarar på frågan huruvida månggifte kan rättfärdigas. Efterföljande diskussionsdel behandlar motstridiga uppfattningar och argument mot månggifte som återfinns i den allmänna debatten. Dessa bemöts sedan av den teori som söker rättfärdiga månggifte. Uppsatsen avslutas med en slutdiskussion i vilken resultaten från diskussionsdelarna kommenteras och en slutsats nås. Det är i denna del frågan om månggifte kan rättfärdigas får sitt för uppsatsen slutgiltiga svar. Här ges även förslag till framtida forskning.

1.3Månggifte – olika begrepp

Månggifte kallas med ett annat ord för polygami och innebär ett äktenskap mellan tre eller fler parter, vilket är vad som skiljer polygami mot monogami. Ett polygamt äktenskap kan inbegripa allt från en kvinna och två män till tre kvinnor och en man, och så vidare. Det finns således ingen förutbestämd konstellationsform, förutom att minst tre parter måste innefattas. Polygyni är en specialform av polygami vilken innefattar en man och två eller fler kvinnor. Polyandri är begreppet som används för det motsatta, nämligen en relation som innefattar en kvinna och två eller flera män (NE, 2013).

1.4Månggiftets utbredning idag

(Worldfocus, 2009)

Polygami är som mest utbrett i det som kallasthe polygynybelt i Afrika, vilket sträcker sig mellan Senegal i nordväst och Tanzania i sydost. Där beräknas mellan 20 och 30 procent av alla gifta män befinna sig i polygyna relationer (Scheidel, 2008, s. 7). Andelen polygama äktenskap minskar dock i detta område. Till exempel låg andelen polygama äktenskap för länderna Senegal, Benin, Burkina-Faso och Guinea på 60 procent år 1970, medan den 30 år senare låg på 40 procent (Fenske, 2013). Även i USA finns människor som lever i polygama förhållanden. Dessa tillhör mormonismen och lever främst i Utah, Arizona, Montana och Idaho. I dessa delstater beräknas 30 000 leva i polygyna relationer (BBC, 2009). Polygami är även lagligt i Mellanöstern, Nordafrika, södra Asien och delar av Oceanien (se karta ovan).

2Metodologi

I detta avsnitt redogör jag för den metod jag valt och vad som menas med att rättfärdiga.

2.1Normativ analys i egentlig mening

Jag genomför en normativ analys i egentlig mening. Syftet är att utifrån en klar och precis normativ teori komma fram till ett tydligt ställningstagande i en särskild normativ fråga. Detta angreppssätt innebär att uppsatsen bär en argumenterande karaktär. Ställning tas, utifrån den värderingsgrund uppsatsens teorier vilar på, för vad som är önskvärt eller förkastligt. Uppsatsen får en ännu tydligare argumenterande karaktär eftersom en av dess huvuduppgifter är att föra fram motargument och motstridiga synsätt och bemöta dessa (Badersten, 2006, s. 47-50). Värdekonflikter som kan uppstå, det vill säga situationer där vissa värden ställs mot varandra, belyses även och tas ställning i (Badersten, 2006, s. 29).

2.2Rättfärdigandet

Denna uppsats ämnar rättfärdiga företeelsen månggifte. Vad menas med ett rättfärdigande i detta sammanhang?

Med rättfärdigande menas att ange gångbara skäl för ett ställningstagande i en fråga som har en värdemässig innebörd (Badersten, 2006, s.134). I mitt fall besvarar således uppsatsen inte bara grundfrågeställningen utan även, för att göra detta på ett vetenskapligt vis, frågan hur månggifte kan rättfärdigas. Hur – utifrån vilka normativa ställningstaganden – kan månggifte anses vara något som får plats i samhället? Med plats i samhället menar jag att det inte är förbjudet enligt dess författning, eller på annat sätt motarbetas av staten.

Badersten hävdar att rättfärdigandet består av tre steg.

(1) Först ska en hypotes formuleras. I mitt fall är denna att månggifte kan rättfärdigas. (2) Sedan gäller det att koppla samman hypotesen med en eller flera principer, vilka kommer att bli tydliga senare i teoridelen. Kortfattat är huvudprincipen i mitt fall dock att staten – den kollektiva tvångsmakten – inte ska rangordna sina medborgares olika livsval. (3) Slutligen gäller det att motivera detta antagande: varför det valts och varifrån dess värden kommer (Badersten, 2006, s. 135-136). Detta diskuteras i teoridelen. Utifrån dessa tre steg söker jag således rättfärdiga månggiftets existens i ett samhälle.

2.3Litteratur

I min diskussion kring månggiftets rättfärdigande lutar jag mig återkommande tillbaka på John Rawls rättviseteori Rättvisa som skälighet (Justice as fairness). En genomgång av denna görs utifrån hans arbete Vad rättvisan kräver: grunddrag i politisk liberalism (2005). Boken är utgiven av Erin Kelly, som har en fil.dr från Harvard, då Rawls på grund av sjukdom inte kunde avsluta processen själv. Jag har även använt mig av hans verk En teori om rättvisa (1996). Utöver detta består det tryckta materialet av Björn Baderstens metodbok om normativa undersökningar Normativ metod: Att studera det önskvärda (2006), Bo Rothsteins Vad bör staten göra? Om välfärdspolitikens moraliska och politiska logik (2010) samt Will Kymlickas, kanadensisk politisk filosof, Liberalism, Community and Culture(1991). De två senare är, tillsammans med den artikel som nämns nedan, huvudkällorna till min genomgång av autonomiprincipen, en av studiernas teorier. Vidare använder jag mig av flertalet vetenskapliga artiklar jag hittat via sökdatabasen EBSCOhost, däribland Percy B. LehningsLiberalism and Capabilities: Theories of Justice and the Neutral State (1990). Jag använder mig även av källor såsom Nationalencyclopedin och BBC (British Broadcasting Corporation).

3Teori

I denna del motiverar jag mitt val av teori, redogör för dess innebörd och viktiga komponenter samt diskuterar varifrån dess premisser kommer.

3.1Val av teori

Huruvida månggifte kan rättfärdigas är starkt kopplat till relationen mellan individen och gemenskapen. Till vilken utsträckning är individen beroende av gemenskapen? Hur mycket bör den förre anpassa sig efter den senare? Bör gemenskapen ha någon talan angående individens beslutsfattande? Finns det ens en allomfattande gemenskap att tala om?

Dessa frågor aktualiseras i uppsatsens frågeställning. Utifrån detta använder jag en teori som behandlar just denna relation, nämligen autonomiprincipen, vars antaganden underbyggs och sätts i ett sammanhang genom Rawls rättvisa som skälighet. Båda dessa behandlar individens förhållande till staten, vilken enligt vissa synsätt borde vara (och är) den institution genom vilken gemenskaper formas. Andra menar att staten borde vara skild från de gemenskaper människor mellan sig bildar och istället fokusera på att säkerställa individers autonomi inom dess territorium. Autonomiprincipen och Rawls rättvisa som skälighet sorteras in under det senare synsättet.

3.2Rawls rättvisa som skälighet

Rawls bygger upp sin rättvisesyn genom ett tankekonstruerat samhällskontrakt. Han tänker sig att ett rättvist samhälle är ett i vilket medborgarna har rimliga anledningar till att samarbeta. Meningen med att konstruera en rättviseuppfattning är således att nå fram till ett samhälle som av sina medborgare ses som ett skäligt samarbetssystem (2005, s. 26). För att uppnå detta krävs att samhället är välordnat. För detta finns det enligt Rawls tre kriterier som måste uppnås: (1) att samhällets alla medborgare ansluter sig till samma rättviseuppfattning, (2) att samhällets grundstruktur (se nedan) uppfyller de rättviseprinciper som stipuleras i ovan nämnda rättviseuppfattning samt (3) att samhällets medborgare förstår och agerar i enlighet med offentligt erkända rättviseprinciper. Rawls utvecklar idén om grundstrukturen, och hävdar att den är central för uppnå ett skäligt samarbetssystem. Med samhällets grundstruktur menas hur samhällets mest betydelsefulla institutioner hänger ihop och bildar ett samarbetssystem, hur detta tilldelar rättigheter och skyldigheter samt reglerar hur man fördelar de vinster som uppstår genom samarbetet. Grundstrukturen - vilken enligt Rawls bland annat bör innefatta en oberoende rättsapparat, erkända former för ägande och privat ägande av produktionsmedel – är det grundläggande objektet för politisk rättvisa (2005, 30-34).

Varför är det viktigt att samhället ska kunna klassas som ett skäligt samarbetssystem? Det beror på att samhället inte är en sammanslutning till vilken varje medlem har anslutit sig självmant. Tvärtom är samhället något man föds in i och i normalfallet inte kan lämna. Denna insikt är grundläggande för motiveringen till varför samhället måste utformas utifrån premisser som alla dess medlemmar kan omfamna. En sammanslutning man kan kliva ut ur – till exempel kyrkan – kräver inte samma demokratiska ordning då ett utträde ur den inte riskerar att försätta personeni kollisionskurs med den institution som har den absoluta makten – staten. Den senare går som sagt inte att lämna på samma sätt varför kraven på medborgerliga fri- och rättigheter måste vara större (Rawls, 2005, s. 24, 135-136).

Frågan är hur ett skäligt samarbetssystem kan uppnås, vilken rättviseuppfattning grundstrukturen bör utformas utefter. Här kommer Rawls tankekonstruktion om ursprungspositionen in. För att den ska vara relevant har Rawls gjort tre antaganden om samhällets personer. Dessa är att de är förnuftiga, jämlika och fria:

Med förnuftiga menas att personerna är kapabla till att föreslå principer vilka alla ska kunna uppfatta som skäliga villkor för samarbete. Förnuftighet innebär även att personerna förstår att de måste följa och respektera givna villkor och principer (Rawls, 2005, s. 27-28).

Personer anses vara jämlika då de innehar de moraliska förmågor som krävs för att kunna delta i samhället på samma villkor som andra medborgare. Dessa moraliska förmågor är (i) förmågan att förstå, använda och handla i enlighet med överenskomna rättviseprinciper och (ii) förmågan att bilda sig en uppfattning om det goda samt att kunna revidera och handla rationellt för att uppnå denna (Rawls, 2005, s. 42-44).

Samhällets medborgare anses slutligen vara fria. Även detta antagande bygger på en tvådelad grund. Den första är att medborgarna är fria då de erkänner såväl sin egen som alla andras förmåga att skapa sig en uppfattning om det goda och eftersträvansvärda. Detta innebär också att de är fria från att bindas av eller påtvingas någon annans version av vad det goda är. Den andra delen är att medborgarna ser på sig själva som rättmätiga att ställa giltiga krav på diverse institutioner (vilket innebär krav som faller inom den gemensamt överenskomna rättviseprincipen)(Rawls, 2005, s. 46-48).

Utifrån dels insikten att samhällets medborgare måste komma överens om en gemensam rättviseuppfattning (med andra ord villkoren för det skäliga samarbetet), dels antagandet att medborgarna är förnuftiga, jämlika och fria, har Rawls formulerat den tankekonstruktion som går under benämningen ursprungspositionen. Genom denna ska nämnda samarbetsvillkor nås ”genom en överenskommelse mellan deltagarna i samarbetet”, samhällets medborgare (2005, s. 37). Vad som gör en sådan överenskommelse svår är den förnuftiga pluralismens faktum. Detta antagande, vilket är av fundamental betydelse för liberalismen, stipulerar att det inte finns en allomfattande lära vilken samhällets alla medborgare kan sluta sig bakom, då det finns skillnader mellan medborgarnas uppfattningar om det goda som inte går att överbrygga. Det finns för många olika uppfattningar om vad som är gott och vad som är ont, vad som är eftersträvansvärt och vad som är förkastligt – om vad som kort och gott konstituerar ett gott liv – för att alla samhällets medborgare ska kunna sluta sig bakom ett gemensamt mål, en religiös text, en historisk tradition, en gemensam moral eller dylikt (Rawls, 2005, s. 24, 38).

I ursprungspositionen är parterna begränsade av okunnighetens slöja. Detta innebär att de inte vet vilken plats de kommer att få i det samhälle de har i uppgift att utforma. Huruvida de kommer att bli en del av en majoritetslära, en religiös minoritet eller en politisk avart är inte känt (Rawls, 2005, s. 150). Vad kan medborgarna i denna tankekonstruktion komma fram till som gemensam rättviseuppfattning? Rawls presenterar som svar följande två rättviseprinciper:

Den första rättviseprincipen stipulerar att alla medborgare har samma okränkbara rätt till en uppsättning grundläggande friheter. Denna uppsättning inkluderar ”tanke- och samvetsfrihet, politiska friheter (t. ex. rätten att rösta och delta i det politiska livet) och föreningsfrihet liksom de fri- och rättigheter som följer av personens frihet och integritet (fysisk och psykologisk); och slutligen de fri- och rättigheter som omfattas av rättstatsprincipen” (Rawls, 2011, s. 71-73). Dessa friheters uppgift är främst att säkerställa varje persons möjligheter att utöva sina moraliska förmågor som nämnts ovan. Att kunna utöva dessa förmågor är enligt Rawls avgörande för varje medborgare för att kunna uppträda som jämlik och fri i samhället (2005, s. 75, 160). Den andra rättviseprincipen stipulerar att sociala och ekonomiska skillnader endast är acceptabla (i) om de är knutna till fördelar som alla kan nå då tillräckligt lika möjligheter råder och (ii) om dessa skillnader mest gynnar de i samhället sämst ställda (Rawls, 2011, s. 71). Tillsammans bildar dessa två principer en rättviseuppfattning vilken enligt Rawls ger upphov till ett samhälle som ett skäligt samarbetssystem.

3.2.1Avslutande kommentarer angående rättvisa som skälighet

Jag avslutar denna del med att redogöra för två viktiga påpekanden angående Rawls teori.

Det första är att den är formad utifrån tanken om ett demokratiskt samhälle, i bemärkelsen att statens tvångsmakt är en kollektiv sådan i vilken alla medborgare har lika stor del (Rawls, 2005, s. 37). Motiveringen till att ett demokratiskt samhälle är det önskvärda ligger i den tidigare nämnda förnuftiga pluralismens faktum. Detta faktum – vilket enligt Rawls är ett historisk sådant – innebär att det enda sättet för en stat att få alla sina medborgare att sluta sig bakom samma lära är genom tvång, vilket inte anses önskvärt (Rawls, 2005, s. 61). Tanken med Rawls skäliga samarbetssystem är dock att alla medborgare ska kunna sluta upp bakom vissa grundläggande principer, och att tvångsmakten därmed blir legitim. Grunden för legitimitet kan sammanfattas av den liberala legitimitetsprincipen: ”politisk makt är legitim endast när den utövas i enlighet med en konstitution (skriven eller oskriven) vars grundelement alla medborgare, som förnuftiga och rationella, kan ge sitt stöd i ljuset av sitt gemensamma mänskliga förnuft” (Rawls, 2005, s. 69).

Det andra är att den enbart behandlar värden kopplade till det politiska. Vad menas med det? För det första behandlar värdena relationer mellan medborgare som existerar runt och genom samhällets grundstruktur. Karaktäristiskt för denna relation är att den inte är frivillig – i det att man föds in i den – och att den inte går att lämna i normalfallet. För det andra är den politisk i det att det är genom kollektiv tvångsmakt den tar sig uttryck. Inom denna ram är således Rawls teori politisk och inte omfattande moralisk. Det är denna ram som skiljer den politiska relationen och sammanslutningen från andra sammanslutningar (exempelvis kyrkan) och den personliga sfären (inom vilken exempelvis familjen ingår)(Rawls, 2005, s. 249-250).

3.3Autonomiprincipen

Att det finns många – och motstridiga – uppfattningar om vad som är det goda i livet, och vad som därav ska eftersträvas, är något som är en av liberalismens grundbultar. Inte bara Rawls tänker i de banorna. Den kanadensiske filosofen Will Kymlicka bekräftar detta, liksom en liberal tänkare som Ronald Dworkin, som var professor i rättsvetenskap och filosofi (Kymlicka, 1991, s. 10-13). Kymlicka hävdar vidare att människans främsta intresse ligger i att leva ett så gott liv som möjligt, i bemärkelsen att hon eftersträvar allt ett gott liv innebär (1991, s. 10).

Insikten om den förnuftiga pluralismens faktum utgör grunden för autonomiprincipen. Denna stipulerar att staten inte ska värdera olika möjliga livsprojekt, varför favoriseringar därhän inte ska ske. Olika uppfattningar om vad som är gott och önskvärt ska tillåtas och inga ska ges företräde av staten. Denna princip går, som Rothstein påpekar, att koppla till Rawls antagande att alla människor har vissa moraliska förmågor (se 3.1, stycke 6), av vilka en är att bilda sig en uppfattning om det goda. Detta är en förmåga medborgaren har i egenskap av människa och är därför något som måste respekteras (Rothstein, 2010, s. 44-45). Ronald Dworkin sammanfattade autonomiprincipen med formuleringen att staten ska behandla medborgarna med ”lika omtanke och respekt” (Rothstein, 2010, s. 44). Statens huvuduppgift blir enligt detta synsätt att se till att en medborgares försök att uppnå det goda inte inverkar negativt på en annan medborgares möjligheter att uppnå sin uppfattning av detsamma. En konsekvens av detta är att en majoritet inte får påtrycka sina åsikter om det goda på minoriteter (Rothstein, 2010, s. 45-48).

Där individens autonomi hamnar i kollisionskurs med statens eller majoritetens mål ska den förres rätt ges företräde, hävdar Dworkin. Samma tankebanor kan skönjas i Rawls resonemang då han gör gällande att hans första rättviseprincip har företräde före den andra (se 3.1, stycke 11). Individens okränkbara rätt till att skapa sig en uppfattning om det goda, tillsammans med möjligheten att sträva efter detta, är således bejakad av båda nämnda tänkare, och är en av autonomiprincipens viktigaste implikationer (Rothstein, 2010, s. 48)(Rawls, 2005, s. 71).

Autonomiprincipen bygger på att människor är kapabla att göra självständiga val (Rothstein, 2010, s. 74). Respekten för var och ens förmåga att skapa sig en uppfattning om det goda är dock inte bara en rätt som är viktigt i sig, utan den har även ett instrumentellt värde. Ju fler olika åsikter om det eftersträvansvärda som tillåts samexistera i ett samhälle desto större chans har varje medborgare att finna det som den verkligen tycker är det eftersträvansvärda. Autonomiprincipen möjliggör således för en mångfald av uppfattningar vilket antas säkerställa att möjligheterna att revidera sin uppfattning om det goda, och därmed finna ett nytt bättre ”gott”, är stora (Lehning, 1990, s. 187).

3.4Värderingslogik, externt rättfärdigande och moraliskt subjekt

Teoridelen avslutas med att diskutera aspekter såsom vem som är det moraliska subjektet inom denna normativa teori och på vilket sätt värdena vilka teorin bygger på rättfärdigas. Detta kan ses som rättfärdigandets steg nummer tre (se del 2.2).

Med en värderingsprincip menas det sätt på vilket man resonerar, det vill säga på vilka grunder man värderar en handling eller företeelse. Ett annat begrepp för detta är normativa logiker (Badersten, 2006, s. 108). Vilken logik använder Rawls för att rättfärdiga det samhällstillstånd han förfäktar? Han sluter sig till en logik som benämns kontraktualism. Enligt denna logik rättfärdigas ett tillstånd efter vilken utsträckning det överensstämmer med ett tankekonstruerat kontrakt mellan samhällets medborgare (Badersten, 2006, s. 126). Just ett sådant kontrakt skisserar Rawls när han resonerar kring samhället som ett skäligt samarbetssystem. Vilka samarbetsvillkor ska finnas närvarande för att samhällsmedborgarna ska se det som givande och legitimt? Rawls kommer fram till att de två rättviseprinciperna måste forma grundstrukturen för att samhällets samarbetssystem ska kunna anses skäligt. Det är således utifrån de principerna tillstånd ska rättfärdigas eller förkastas.